Ett smutsigt farväl
Ledare, RUM #1 2016

Ambitionen med Rum, under min tid som chefredaktör, har alltid varit att visa på en bred bild av arkitektur och design, en del av det som andra tidningar och magasin inte alltid nappar på. Det är ett ansvar jag känt gentemot arkitektkåren, men även mot allmänheten – att vara ämnet trogen. Att visa på värdet av arkitektur och design. Paradoxen är förstås att man som tidning är beroende av säljande bildmaterial för att skapa sidor som ser intressanta och lockande ut, oavsett innehållet i texterna som fyller dem. Vi har eftersträvat en balans mellan inspirerande foto reportage och kunniga, underhållande och relevanta artiklar. Detta nummer har temat Foto, vilket har givit oss en möjlighet att satsa allt och visa arkitektur precis som vi vill – eller som de fotografer vi valt att arbeta med vill. Men det har även tillåtit oss att vara självkritiska och fundera över vad det är för arkitektur vi egentligen representerar i våra bildreportage. I samtalet
med fotograferna Tekla Evelina Severin och Robin Hayes ställs frågan vad och vem som sätter trenderna för hur arkitekturfotografin ser ut, och Robin är snabb med att svara ”magasinen”. Å andra sidan skriver Niclas Östlind i en essä om fotot genom tre sekel att det till stor del är marknaden som styr, alltså beställarna. Det är främst kontorens egna bilder som sprids världen över i digitalt format.
Ser man till mer kommersiella magasin där bilderna arrangeras och stajlas av pro_ s som fyller miljöerna med det absolut senaste inom inredning, så är det kanske ingen överraskning att allt ser mer eller mindre likformigt ut. Frågan blir förstås om bilderna vi ser, som gestaltar den samtida arkitekturen, är representativa. Och i så fall för vad? Ett uppdrag från ett magasin och från ett arkitektkontor skiljer sig av naturliga anledningar åt, även om våra fotografer hävdar att de oftast fått fria händer från kontoren som tyvärr inte har tid att vara med i varken diskussion eller vid själva fototillfället. I mitt perspektiv har Robin gjort något genialiskt i sitt uppdrag för Rum i detta nummer när han arbetat utifrån den kontext som byggnaderna står och verkar i. Många bilder är tagna på långt avstånd, där objektet enbart skymtar i bakgrunden mellan andra hus kroppar uppförda under helt andra epoker. Medan många fotografer försöker reducera och redigera kontexten en byggnad verkar i, har Robin istället förhöjt den. På samma vis har Tekla låtit objektet bli sekundärt genom att lyfta detaljer, mönster och grafik. Båda låter de oss uppleva arkitekturen genom perspektiv som alltid funnits där, men som inte på något sätt är självklara. Vår förhoppning är att det ska inspirera till att låta fotograferna vara ännu friare i tolkningen av sina uppdrag och åter tillåta plats för mer konstnärlighet i arkitekturfotografin. Samma ambition har vi haft med våra omslag det senaste året.
I essän Från Paris till dödsbo beskriver Niclas samtidens fotografin som att den visar på livlösa miljöer. Troligen inte något som någon vill känna sig delaktig i eller bidra till. Då tittar jag hellre på Instakontot @swedish_interior där någon vardags hjälte lägger upp äkta bilder av svenska hem publicerade på Hemnet. Det är smutsigt, trasigt, befolkat, använt, stökigt, personligt…
Och med de orden säger jag farewell, adjö, tack för mig och hej.

Frida Jeppsson Prime